Det var en kylig och stjärnklar kväll i slutet av oktober. Folket i byn var lyckliga och fröjdades strålande tillsammans, i en gemenskap som bara kan uppstå då förväntningar och alla andra aftnar överträffas. Vår Prinsessa befann sig på den kungliga balen på slottet Saint Germain, kungariket Zürich's stolthet. Vid sin sida hade hon sin alltid lika trogna betjäntinna fröken Maja.
Prinsessan Sanna och fröken Maja stod och socialiserade och utbytte hövligheter med fyra prinsar utav hovet Genève, samtidigt som de fuktade sina strupar med den finaste dryck kungariket hade att bjuda. Vår kära prinsessa förnimde helt plötsligt en känsla av något bekant - Som om någon iakttog henne och hon visste genast vem det var.
Sanna vände sig om och fick se just den syn hon förväntat sig. Därborta på andra sidan balsalen stod han. En uppenbarelse i dess vackraste skepnad. Hon hade hört talas om honom långväga ifrån men aldrig haft tillfälle att möta honom förut.
Nu var stunden kommen. Prins Bob Sinclar klistrade fast sin blick vid Prinsessan Sanna och kom med bestämda steg emot henne. Sanna tappade andan för ett kort ögonblick och kände hur knäna skulle vika sig. I just denna stund kom prins Bob fram till henne, tog henne i sina armar och bar iväg med henne i den stjärnklara oktobernatten..
Här slutar vår saga och numera Drottning Sanna Sinclar och Kung Bob Sinclar lever lyckliga i sitt världsliga kungarike. Bob är väldigt musikalisk av sig och blir ibland ombedd att musicera på gigantiska och vackra baler vida världen omkring. Sanna är alltid vid hans sida, det är något som de kommit överens om i avtalet. Som Fru Sinclar måste man leva upp till en image och alltid se bra ut, alltid finnas vid sin makes sida. Hur skulle det se ut om inte Sanna alltid var sitt snyggaste jag eller inte följde med sin man på hans spelningar och resor..?
Okej. Allt kanske inte var riktigt sant. Kanske. Inte riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar