Avskyr att resa, älskar att ankomma.

Och dessutom! Att flyga är ju också ett speciellt sätt att färdas på; Där sitter man som laxar i en laxask och ser ut som boskap. Livrädd är man också. Förundras över de som kan somna på studs innan planet lyft - utan att ens försäkra sig om att vi kommit väl upp i luften. Dårar! - förstår de inte att vi alla snart ska dö?! Sen när man väl landat och överlevt tycker i alla fall jag att man kan visa respekt genom att följa pilotens uppmaning om att sitta ned med bältet knäppt tills lampan släckts. Ignoranta är alla ni som tanklöst trotsar honom - han har ju precis räddat allas våra liv!

Ska adressändra hit.

Uppdatering; Jag har varit i taxfreeshopen (i bestämd ordform eftersom det bara finns en) cirka fem gånger den senaste timmen. Minst. Jag kan majoriteten av sortimentet och jag vet vilka produkter som är oktobers "special offers". Alla anställda har frågat om jag behöver hjälp, och nu till sist gick jag rakt på sak och sa att "nej tack, jag bara ser på allt väääääldiiiigt noga eftersom jag är så extremt uttråkad". "I'm so sorry" sa mannen och backade iväg. Jag bor numera på Terminal G.

Wienerbröd.

Guten Morgen, här sitter jag i Wien med en kaffe Schwarz i magen. Jag hade längtat ända sen igår efter den iskaffen jag skulle köpa mig här - allra helst men inte nödvändigtvis från Starbucks, lyxa till det med och avnjuta. Men! Nu fick jag känna mig som en unge istället. Jag känner mig ofta så när jag planerat något exakt, och sen blir det inte alls som jag vill. Då är jag grinig ett tag. Ända tills jag inser att jag är vuxen och att ett sånt beteende slutade vara gulligt för många många år sen. Fast det har väll egentligen aldrig varit gulligt att gnälla. Det tyckte jag i vart fall på flyget hit, där det var småbarn så långt ögat kunde nå. Stackare! Det kan inte vara lätt att vara så ung att man inte kan uttrycka sig ordentligt; "Varför ska ni alltid släpa med mig överallt?! Jag vill bli hemma och suga på mina tår, som jag precis igår upptäckte att jag har. Jag vill ha lite me-time för en gångs skull, låt mig va. Det kliar på ryggen! Åh". Tänk så mycket enklare det vore om barn kunde prata direkt. Istället måste föräldrarna gissa vad som är fel, och ett skrik kan ju betyda allt mellan himmel och jord. Tillbaka till kaffesituationen; På flygplatsen i Wien finns inget Starbucks. På flygplatsen i Wien finns inget iskaffe.                                                                                                                                                       Jag sitter här och väntar på familjen som ska ankomma från Köpenhamn om många timmar. Sen åker vi till Dubai och det blir kul, mysigt och väldigt varmt. Men just nu är det ensamt och tråkigt. Jag känner mig som Nicholas Cage (tror jag att det är, men kanske inte alls) i den där filmen då han är fast på en flygplats - den om mannen som bor på en flygplats. Nämnvärt; Jag har aldrig sett filmen. Men jag tror att jag känner mig som honom. Bis später!

"Mig själv" på Facebook.

På många sätt är sociala medier en förlängning av våra ordinära sociala liv, och olika medier fyller olika slags behov. Utvecklingen inom sociala medier skapar nya kanaler som vi alla borde ta del av - tänk så mycket kunskap och glädje det finns att hämta där ute! Självklart finns det negativ information också, de flesta element kommer med motpoler - yin och yang, gott och ont, Askungens fairy godmother och den vidriga styvmodern.. 

Genom en examensuppgift på skolan ska vi utforma en "Kommunikationsplan" för en organisation som önskar etablera sig inom sociala medier och på så sätt sprida sin vision bland målgruppen. Målet - som ju är den egentliga meningen och vad som är så smått fantastiskt med dessa medier, är att organisera sig på ett sätt som innebär att den information man är intresserad av kommer till en själv, utan att man behöver rota igenom hela höstacken för att finna sin nål. Sociala medier är därför ett fint redskap att ha till hands då man plöjer informationsåkern där ute.

Hur bygger vi oss själva och hur använder vi redskapet sociala medier var dag? Hur mycket tanke lägger vi ner på hur vi uppträder på exempelvis Facebook? Hela idén med Facebook är att bygga nätverk och att hålla sig uppdaterad om sin omvärld. Men vad händer när dessa nätverk och bekantskapskretsar utvecklas till något mer än vad som anses som "normal kommunikation" - hur många av dina Facebook-vänner är du vän med? "Vän" som i på riktigt. Vän som i någon du faktiskt träffat och konverserat med. Och vad är okej, men ännu viktigare INTE okej, att posta för allmän beskådan? 

I arbetet med att skapa sitt eget varumärke är det lätt att förlora sig själv, eller åtminstone framstå som att man har gjort det. Hur många gånger har man inte suttit där framför skärmen och tappat hakan över vad folk skriver och förundrats över alla de smaklösa bilder som florerar på news feed:en? Alla bygger vi oss - i mer eller mindre grad, via Facebook. Hur vi presenterar vårt eget varumärke genom text och bild ger andra tillfälle att skapa sig en uppfattning om hur vi är - eller snarare hur vi är inom det sociala mediet. Bilden av oss på Facebook smittar över på uppfattningen av oss som "verkliga" personer. Kanske tror man att man redan vet hur någon är och har bestämt detta innan man ens möter personen? - Ett första intryck har redan gjorts via Facebook, och som vi alla vet - man får bara ett första intryck.

Stressen.

Nu var det precis totalt panikartat här hemma! Jag for runt som Peter Griffin på Redbull, och vände upp och ned på ALLT i jakt efter mitt pass. Varför tappar man bort passet precis innan man ska resa, när man håller på att packa?! tänkte jag och svor långa ramsor inombords. Jo! - det är för att man upptäcker att det är borta just eftersom man ska använda det. Hade man inte behövt det hade man ju aldrig vetat att det var borta. Jag var så förvånad över mig själv också; Går omkring med den tydligen felaktiga uppfattningen om att jag är en sån som har koll.

Men kära ni, nu blev detta en solskenshistoria ändå - TACK OCH LOV. Och varför finns det man letar efter alltid på det sista stället man tittar? - för sen slutar man leta.

Att jobba är min fritid.

Idag jobbade jag på gamla goda Oslo Kongressesenter igen - det var längesen jag var där (eller just det ja, jag var ju där i fredags). Lunchservering, och allt var som det alltid varit. Någon stressade allt för mycket, någon stressade allt för lite. "Så kul att se dig! Jag har inte sett dig på hela dagen, kom du hit nu?" sa denne någon som är han som alltid stressar. "Nej men jag har sett dig hela dagen" sa jag och hade gått förbi honom cirka minst fem gånger, ögonkontakt inkluderat. 

Vid pådukning rullade tomaterna vilt av från tallrikar, vid avdukning kastade sig bestick utan fruktan ner mot golvet; Kände mig således lite orutinerad. Olga sa "You're a nice girl" när vi förberedde för gästerna och jag utförde mina tillskrivna uppgifter. Det gjorde min dag! Vidare behövde jag inte lyfta tunga saker, eftersom "he is man, he can take it. You are girl, you don't have to take heavy things". Härlig dam det där - först kallade jag henne Svetlana, med den lama ursäkten att "jag chansade".

Sen kunde Maria och jag lyxa till det med en afterwork-kaffe innan hon skulle på nästa jobb - dubbelarbetande och duktig! För min egen del drog jag hem och läste tyska (viktigt med ämnesvariation i vardagen). Var dag måste innehålla ett par timmars plugg. Minst. Det är beroendeframkallande, klarar mig inte utan det. Skämt å sido; Jag är skittrött på det. Har studerat hårt ända sen terminen började och snart drar examensperioden igång (=INTE något mindre plugg så att säga). Tyckte att det var så enkelt första året jag gick, eller kanske var jag lyckligt ovetande (?!). Nu däremot, satan vad jag går in för det; Vad är det som pluggar och pluggar, men aldrig kommer till dörren? - Det är jag.

Jag har inte tid med det här, mors.

En solnedgång från veckan som var.

Detta är det.

Igårkväll åt jag blåbär tillsammans med Michael Jacksson och hans "This is it". Gillar den filmen - eller det är mer av en produktionsproccess än en film. Det är fint att se showen växa fram från ingenting till allt. Det som inte var fint igår, däremot, var mina tänder. Tydligen blir de blåsvarta av blåbär. Fick en våldsam överraskning då jag råkade se min spegelbild - det var ett troll med mörkblå tunga - nej en mörblå helkäft, och ruttna tänder som såg på mig. Då var jag snygg. Då var jag en kvinna i mina bästa år. Och idag! - Idag hade jag stora blåbärsfläckar på ett par byxor som jag inte ens använt igår. Hur är det möjligt.

Det är höst.

När jag gick i fyran (eller det kan lika väl ha varit då jag gick i trean, femman eller sexan - ingen aning med andra ord. Eller jag kan med säkerhet säga såhär; När jag gick i en klass på grundskolan som inte var ettan, tvåan, sjuan, åttan eller nian) var jag med i en musikal. Hela livet har jag sjungit "hellre än bra" men av någon för mänskligheten obegriplig anledning fick jag i alla fall stå framför en mikrofon. Eller förresten! Det var ingen musikal - det var en "höstkonsert", och det var i den åldern då även killarna i klassen ville vara med och uppträda, innan det blev för töntigt ni vet. "Nu faller löven - varför det, det är höst zum zum zum" sjöng vi. Detta är definitionen av en sång som fastnar i skallen, jag har myst omkring med den i flera dagar nu. Och det är väll heller inte så mycket att hoppas på, det med att se färre löv på marken framöver. "Nu blir det kallare, och dagen kortare, nu faller löven - varför det, det är höst zum zum zum".

Falköga.

Jag står på takterassen och blickar ut. Ser skog och berg. Ser Oslo stad. Ser havet. Ser på människor genom fönstren. Det är som att se in i små dockskåp - någon lagar mat, en annan viker tvätt i bar överkropp, en tredje ser på tv. Det är väldigt fint, och jag känner mig lite som det allsmäktiga ögat.

Satsa på att glädja.

Häromdagen sa pappa att det var längesen jag skrev (Hej pappa!), och det var det - väldigt längesen.

Då jag kom till gymet idag möttes jag av en receptionist som utbrast ett "Hej och välkommen tillbaka!" och när jag gick därifrån gav han mig ett lika uppriktigt "Ha det fint, tack för idag!". Han utstrålade en sådan glädje - det heter ju trots allt "SATS - träning du har glädje av". Sådant är väldigt viktigt att tänka på tycker jag; Ett leende från en främling eller ett par ord som får en att känna ett utbyte med en annan människa, om så bara för en kort sekund. Inga märkvärdigheter alls och det kan göra en hel dag! Le mot kvinnan du möter på gatan och när hon besvarar ditt leende mår också du själv ännu bättre. En kedjereaktion av välmående.