Klok som en pudel.

Nu kom jag på en sak jag såg på TV härförleden; Ett klipp från "Americas Funniest Home Videos". Det är alltid på på gymet, och där står jag på crosstrainern och genomlider hur stackars människor flyger av trampoliner och motorcyklar. Sen är det alltid någon som gifter sig och på bröllopsmottagningen faller handlöst över tårtan. Ofta är det också någon som fastnar halvvägs över det staket som denne inte riktigt klarar av att hoppa över. Usch, jag ryser av obehag. Och ibland skrattar jag rakt ut.

Så till klippet häromdagen: En man har lagat kalkon i ugnen och ska skära upp den. Han kallar på sin fru och säger "Herregud, den har en kalkonunge i magen". Ut från kalkonens kropp drar han en mini-kalkon, som också är perfekt stekt. "Jeeeeuuuuw, har vi fått en som är gravid" utbrister frun och ringer ett larmnummer för att kontrollera om det är olagligt att äta ofödda djur. Där står jag på SATS och nästan kräker rakt ut - fan så äckligt att kalkonens bebis har tillagats inuti sin mamma. Här kommer anledningen till att denna video var med i "AFHV": "Fåglar lägger ägg! Alla vet det utom du. Vi stoppade in en pärlhöna i kalkonen för att lura dig. Hahaha, du är så dum" hånskrattar mannen. 

Och exakt hur dum tror ni att jag kände mig då.

Hur gör djur.

Nu har jag ännu en nyckelpiga här hemma (eller är det "Fredrik från taket" som fortfarande bor kvar? Om det inte är Fredde, ska han eller hon heta "Mickan"). Fanns det nyckelpigor på vintern förr i tiden? - Jag trodde det var ett sommardjur. Eller har de bara alltid flyttat hem till folk om hösten? Hemma hos mig är det i alla fall så kallt att de lika väl kunde fortsätta med att bo ute.

Vi kallar dem mås.

Tror det var i natt jag drömde något hemskt. Hemskt äckligt. Det utspelade sig cirka såhär: Mamma, Kajsa och jag var hemma i Helsingborg och befann oss nära ett fönster så att vi kunde se ut i trädgården. Plötsligt faller en stor (typ albatross-stor) äcklig mås ner på marken och krossas. Den fullkomligt dyker ner och bryter säkert allt i sin kropp. Kajsa och jag vill kräkas av obehag, och fasen vilken stor fågel det är! Mamma spelar cool och tycker att vi är mesiga; "Inte så himla farligt, nu går vi ut och plockar bort den". NEJTACK.

Ganska speciell dröm måste jag säga. Undrar vart den kom ifrån, för det mesta brukar man ju drömma någotsånär om saker man tänkt på eller kan relatera till. Men jag kan åtminstone vara enig med mig själv om att döda fåglar är ett "inte väldigt fint" tecken (har jag sett på film). Fast senare i morse hörde jag skrik och såg ut genom fönstret, och jag förstod då varför jag lyckats drömma något så störande.. Där var dem - MÅSJÄVLARNA.

Det gör jag verkligen.

Moving it in Dubai.

Hemma hos.

Ett husdjur! Tänkte jag när jag såg min nyckelpiga i taket. Har stirrat på den där fläcken i över en vecka nu, och tänkt att det är en spindel eller något annat lika trist djur. Men idag tog jag mig all den ofantliga extratid som det tar att stirra riktigt nära och koncentrerat. Och så var det en nyckelpiga - Nu förändrades ju allt. Stackars dig som sitter där och tror att det ska bli sommar, sa jag och döpte henne till Fredrik.

Dex Carrington.

Igår åkte Patrick (hej Patrick!) och jag till Drammen och såg på standup-show. Drammen är väldigt fint - kändes lite som ett mini-Paris på kvällen. Det var alltså Dex från "Dexpedition" som var föremålet för vår utflykt, jag kunde nästan ha åkt Norge runt för att se honom i verkliga livet. Maja (hej Maja!) och jag har sedan första gången vi såg honom fantiserat kring hur det skulle vara att umgås med honom - Oh, den glädjen. Jag var nervös redan innan vi anlände och sen smög sig illamåendet successivt på; Jag visste att jag skulle bli darrig och trollbunden då jag såg honom. - Korrekt.

Dexpedition-Dex är en av mina idoler, två andra är Filip och Fredrik. Efter showen gick jag på toaletten (för tredje gången på en timme eftersom jag varit så nervös) och då lyckades Patrick helt plötsligt stå bredvid självaste Dex och föra en konversation. Med Dex! I sista sekund kom jag ut i teaterfoajén och hann precis slänga mig runt hans hals innan han hastade iväg. Jag var stjärnslagen, skakig och kunde inte få ut en sammanhängande mening - bara enstaka ord som inte riktigt passade ihop. Jag var lycklig. En fullkomlig succé. Precis sådär uppförde jag mig när jag råkade träffa Filip och Fredrik; Min kropp och mitt sinne ville inte samarbeta och jag kunde ha gråtit av överväldigandehet och jag-vet-inte-vart-jag-ska-bli-av-het.

Eller som Dwight Schrute skulle sagt:

"I don't understand why Michael is wasting his time with spanish. I have it on very good authority that within 20 years, everyone will be speaking german. Or.. a chinese-german hybrid."

Tyskar är punktliga.

Jag kommer alltid sist i klassen till tyskföreläsningarna på onsdagar (det faktiska syndromet av att bo för nära ett ställe, vilket innebär att man aldrig tidigare haft så svårt att anlända i tid). Då kan man ju vidare fråga sig hur kul det är att alltid segla in lite senare än alla andra. Och ännu vidare; Senare än alla andra tre människor som sitter där. 

Döm då av min förvåning när jag idag var först - i ett helt tomt och ljusdämpat klassrum. Jag undrade vilken dag det var, kollade kalendern och javisst - det var onsdag. Så satt jag själv ett tag, och såg på mina naglar. Sen kom läraren. Och sen, en kvart senare, kom ingen mer. Idag fick jag alltså privatundervisning (välbehövd), men det kändes mest som att jag var på en fika med min lärare. "Ska vi ta en paus och hämta oss lite kaffe?" - Ja, det skulle vi. 

Han är en väldigt trevlig herre, min lärare, och idag lärde jag mig en massa. Det fanns liksom ingenstans att gömma sig - var fråga och uppgift blev riktad mot mig. Samtidigt som vi snackade om hans olika uppdrag som reseledare, om norsk och svensk kultur i jämförelse med tysk, om att han och hans fru nästan aldrig sågs om somrarna eftersom att han, på grund av brist på tysktalande människor, alltid jobbade då. Men på måndag ska de till Gran Canaria  - "Det blir inte märkvärdigare än så" sa han. Men för mig är inte det viktigaste vart man är - det viktigaste är med vem man är.

Så sa Svein (i förhållande till kulturfrågan): "Jag har hellre hand om hundra tyskar i Norge, än tio norrmän i Tyskland."

Och här är vi i världens högsta byggnad:

Det finns bara dåliga kläder.

Hej! Här sitter jag i en tyst och mysig läsesal på skolan. Lite för kallt men det går bra - då håller man sig alert. Här finns sköna fåtöljer och fotpallar, stora panoramafönster och en stämning som är både tryckt och underbar på samma gång. Utanför faller tung och blöt snö - bomullstussar seglar sakta mot marken som nu är täckt av julstämning. Här sitter jag - iförd ballerinaskor, och känner mig som ett barn från Bullerbyn. - "Det kanske är bäst att ni barn från Bullerbyn går hem nu - så att ni inte fastnar i snöstormen". Och när de gick hem fastnade de likförbannat ändå.

Avskyr att resa, älskar att ankomma.

Och dessutom! Att flyga är ju också ett speciellt sätt att färdas på; Där sitter man som laxar i en laxask och ser ut som boskap. Livrädd är man också. Förundras över de som kan somna på studs innan planet lyft - utan att ens försäkra sig om att vi kommit väl upp i luften. Dårar! - förstår de inte att vi alla snart ska dö?! Sen när man väl landat och överlevt tycker i alla fall jag att man kan visa respekt genom att följa pilotens uppmaning om att sitta ned med bältet knäppt tills lampan släckts. Ignoranta är alla ni som tanklöst trotsar honom - han har ju precis räddat allas våra liv!

Ska adressändra hit.

Uppdatering; Jag har varit i taxfreeshopen (i bestämd ordform eftersom det bara finns en) cirka fem gånger den senaste timmen. Minst. Jag kan majoriteten av sortimentet och jag vet vilka produkter som är oktobers "special offers". Alla anställda har frågat om jag behöver hjälp, och nu till sist gick jag rakt på sak och sa att "nej tack, jag bara ser på allt väääääldiiiigt noga eftersom jag är så extremt uttråkad". "I'm so sorry" sa mannen och backade iväg. Jag bor numera på Terminal G.

Wienerbröd.

Guten Morgen, här sitter jag i Wien med en kaffe Schwarz i magen. Jag hade längtat ända sen igår efter den iskaffen jag skulle köpa mig här - allra helst men inte nödvändigtvis från Starbucks, lyxa till det med och avnjuta. Men! Nu fick jag känna mig som en unge istället. Jag känner mig ofta så när jag planerat något exakt, och sen blir det inte alls som jag vill. Då är jag grinig ett tag. Ända tills jag inser att jag är vuxen och att ett sånt beteende slutade vara gulligt för många många år sen. Fast det har väll egentligen aldrig varit gulligt att gnälla. Det tyckte jag i vart fall på flyget hit, där det var småbarn så långt ögat kunde nå. Stackare! Det kan inte vara lätt att vara så ung att man inte kan uttrycka sig ordentligt; "Varför ska ni alltid släpa med mig överallt?! Jag vill bli hemma och suga på mina tår, som jag precis igår upptäckte att jag har. Jag vill ha lite me-time för en gångs skull, låt mig va. Det kliar på ryggen! Åh". Tänk så mycket enklare det vore om barn kunde prata direkt. Istället måste föräldrarna gissa vad som är fel, och ett skrik kan ju betyda allt mellan himmel och jord. Tillbaka till kaffesituationen; På flygplatsen i Wien finns inget Starbucks. På flygplatsen i Wien finns inget iskaffe.                                                                                                                                                       Jag sitter här och väntar på familjen som ska ankomma från Köpenhamn om många timmar. Sen åker vi till Dubai och det blir kul, mysigt och väldigt varmt. Men just nu är det ensamt och tråkigt. Jag känner mig som Nicholas Cage (tror jag att det är, men kanske inte alls) i den där filmen då han är fast på en flygplats - den om mannen som bor på en flygplats. Nämnvärt; Jag har aldrig sett filmen. Men jag tror att jag känner mig som honom. Bis später!

"Mig själv" på Facebook.

På många sätt är sociala medier en förlängning av våra ordinära sociala liv, och olika medier fyller olika slags behov. Utvecklingen inom sociala medier skapar nya kanaler som vi alla borde ta del av - tänk så mycket kunskap och glädje det finns att hämta där ute! Självklart finns det negativ information också, de flesta element kommer med motpoler - yin och yang, gott och ont, Askungens fairy godmother och den vidriga styvmodern.. 

Genom en examensuppgift på skolan ska vi utforma en "Kommunikationsplan" för en organisation som önskar etablera sig inom sociala medier och på så sätt sprida sin vision bland målgruppen. Målet - som ju är den egentliga meningen och vad som är så smått fantastiskt med dessa medier, är att organisera sig på ett sätt som innebär att den information man är intresserad av kommer till en själv, utan att man behöver rota igenom hela höstacken för att finna sin nål. Sociala medier är därför ett fint redskap att ha till hands då man plöjer informationsåkern där ute.

Hur bygger vi oss själva och hur använder vi redskapet sociala medier var dag? Hur mycket tanke lägger vi ner på hur vi uppträder på exempelvis Facebook? Hela idén med Facebook är att bygga nätverk och att hålla sig uppdaterad om sin omvärld. Men vad händer när dessa nätverk och bekantskapskretsar utvecklas till något mer än vad som anses som "normal kommunikation" - hur många av dina Facebook-vänner är du vän med? "Vän" som i på riktigt. Vän som i någon du faktiskt träffat och konverserat med. Och vad är okej, men ännu viktigare INTE okej, att posta för allmän beskådan? 

I arbetet med att skapa sitt eget varumärke är det lätt att förlora sig själv, eller åtminstone framstå som att man har gjort det. Hur många gånger har man inte suttit där framför skärmen och tappat hakan över vad folk skriver och förundrats över alla de smaklösa bilder som florerar på news feed:en? Alla bygger vi oss - i mer eller mindre grad, via Facebook. Hur vi presenterar vårt eget varumärke genom text och bild ger andra tillfälle att skapa sig en uppfattning om hur vi är - eller snarare hur vi är inom det sociala mediet. Bilden av oss på Facebook smittar över på uppfattningen av oss som "verkliga" personer. Kanske tror man att man redan vet hur någon är och har bestämt detta innan man ens möter personen? - Ett första intryck har redan gjorts via Facebook, och som vi alla vet - man får bara ett första intryck.

Stressen.

Nu var det precis totalt panikartat här hemma! Jag for runt som Peter Griffin på Redbull, och vände upp och ned på ALLT i jakt efter mitt pass. Varför tappar man bort passet precis innan man ska resa, när man håller på att packa?! tänkte jag och svor långa ramsor inombords. Jo! - det är för att man upptäcker att det är borta just eftersom man ska använda det. Hade man inte behövt det hade man ju aldrig vetat att det var borta. Jag var så förvånad över mig själv också; Går omkring med den tydligen felaktiga uppfattningen om att jag är en sån som har koll.

Men kära ni, nu blev detta en solskenshistoria ändå - TACK OCH LOV. Och varför finns det man letar efter alltid på det sista stället man tittar? - för sen slutar man leta.

Att jobba är min fritid.

Idag jobbade jag på gamla goda Oslo Kongressesenter igen - det var längesen jag var där (eller just det ja, jag var ju där i fredags). Lunchservering, och allt var som det alltid varit. Någon stressade allt för mycket, någon stressade allt för lite. "Så kul att se dig! Jag har inte sett dig på hela dagen, kom du hit nu?" sa denne någon som är han som alltid stressar. "Nej men jag har sett dig hela dagen" sa jag och hade gått förbi honom cirka minst fem gånger, ögonkontakt inkluderat. 

Vid pådukning rullade tomaterna vilt av från tallrikar, vid avdukning kastade sig bestick utan fruktan ner mot golvet; Kände mig således lite orutinerad. Olga sa "You're a nice girl" när vi förberedde för gästerna och jag utförde mina tillskrivna uppgifter. Det gjorde min dag! Vidare behövde jag inte lyfta tunga saker, eftersom "he is man, he can take it. You are girl, you don't have to take heavy things". Härlig dam det där - först kallade jag henne Svetlana, med den lama ursäkten att "jag chansade".

Sen kunde Maria och jag lyxa till det med en afterwork-kaffe innan hon skulle på nästa jobb - dubbelarbetande och duktig! För min egen del drog jag hem och läste tyska (viktigt med ämnesvariation i vardagen). Var dag måste innehålla ett par timmars plugg. Minst. Det är beroendeframkallande, klarar mig inte utan det. Skämt å sido; Jag är skittrött på det. Har studerat hårt ända sen terminen började och snart drar examensperioden igång (=INTE något mindre plugg så att säga). Tyckte att det var så enkelt första året jag gick, eller kanske var jag lyckligt ovetande (?!). Nu däremot, satan vad jag går in för det; Vad är det som pluggar och pluggar, men aldrig kommer till dörren? - Det är jag.

Jag har inte tid med det här, mors.

En solnedgång från veckan som var.

Detta är det.

Igårkväll åt jag blåbär tillsammans med Michael Jacksson och hans "This is it". Gillar den filmen - eller det är mer av en produktionsproccess än en film. Det är fint att se showen växa fram från ingenting till allt. Det som inte var fint igår, däremot, var mina tänder. Tydligen blir de blåsvarta av blåbär. Fick en våldsam överraskning då jag råkade se min spegelbild - det var ett troll med mörkblå tunga - nej en mörblå helkäft, och ruttna tänder som såg på mig. Då var jag snygg. Då var jag en kvinna i mina bästa år. Och idag! - Idag hade jag stora blåbärsfläckar på ett par byxor som jag inte ens använt igår. Hur är det möjligt.

Det är höst.

När jag gick i fyran (eller det kan lika väl ha varit då jag gick i trean, femman eller sexan - ingen aning med andra ord. Eller jag kan med säkerhet säga såhär; När jag gick i en klass på grundskolan som inte var ettan, tvåan, sjuan, åttan eller nian) var jag med i en musikal. Hela livet har jag sjungit "hellre än bra" men av någon för mänskligheten obegriplig anledning fick jag i alla fall stå framför en mikrofon. Eller förresten! Det var ingen musikal - det var en "höstkonsert", och det var i den åldern då även killarna i klassen ville vara med och uppträda, innan det blev för töntigt ni vet. "Nu faller löven - varför det, det är höst zum zum zum" sjöng vi. Detta är definitionen av en sång som fastnar i skallen, jag har myst omkring med den i flera dagar nu. Och det är väll heller inte så mycket att hoppas på, det med att se färre löv på marken framöver. "Nu blir det kallare, och dagen kortare, nu faller löven - varför det, det är höst zum zum zum".

Falköga.

Jag står på takterassen och blickar ut. Ser skog och berg. Ser Oslo stad. Ser havet. Ser på människor genom fönstren. Det är som att se in i små dockskåp - någon lagar mat, en annan viker tvätt i bar överkropp, en tredje ser på tv. Det är väldigt fint, och jag känner mig lite som det allsmäktiga ögat.

Satsa på att glädja.

Häromdagen sa pappa att det var längesen jag skrev (Hej pappa!), och det var det - väldigt längesen.

Då jag kom till gymet idag möttes jag av en receptionist som utbrast ett "Hej och välkommen tillbaka!" och när jag gick därifrån gav han mig ett lika uppriktigt "Ha det fint, tack för idag!". Han utstrålade en sådan glädje - det heter ju trots allt "SATS - träning du har glädje av". Sådant är väldigt viktigt att tänka på tycker jag; Ett leende från en främling eller ett par ord som får en att känna ett utbyte med en annan människa, om så bara för en kort sekund. Inga märkvärdigheter alls och det kan göra en hel dag! Le mot kvinnan du möter på gatan och när hon besvarar ditt leende mår också du själv ännu bättre. En kedjereaktion av välmående.

Djurens favorit.

Godkväll. Imorse gick jag till gymet klockan 06.00. I trappan på fjärde våningen låg en svart katt och lurade. Han såg ond ut och jag förväntade mig att bli huggen.

Måndagskväll från takterassen.

Här är förresten kompisen jag gick på toaletten med förra helgen.

Tänkvärt.

Festivalstämningen.

En direkt lägesrapport från Oslo Bokfestival, dag tre. Från scenen på Saras Telt läser diverse författare högt ur sina böcker (en författare i taget såklart). Vädret är höstligt och himlen lika grå och oinspirerande som havregröt. Våra kunder önskar beställa kaffe, varm choklad, eller ingenting alls. Någon söndags-lyxar-till-det genom att ha med sig en smothie från United Bakeries. Stämningen i teltet är superintensiv - folk sitter som ljus och stirrar på scenen. Går man förbi och skymmer deras stirr för ens bråkdelen av en sekund kan man känna ett visst hat bubbla upp, att fråga om det vill beställas något är det inte ens till att tänka på. Innan tappade jag nästan en tesked på stengolvet rätt framför scenen, men bara nästan och himla tur var väll det; Helvetet hade brakat loss.

Sandefjord.

Här sitter man på Kajsas terass i Sandefjord.. Havet ser fint ut, solen har strålat, kaffekoppen är tom och vi mysumgås. Alla stolar utom en är sprejade med fågelbajs. Vi är i en liten by, vilket jag vidare uppdagade då 20-åringen bredvid oss på bussen satt och stickade.

När jag var ung, blond & nästan lika brun som Melvin.

Im Park.

"I rode into town on an ass. YO' MAMA'S ASS!"

- Black Jesus.

Plötsligt händer det.

Till Sandefjord! - skall jag resa imorgon. Jag har numera även en lillasyster som emigrerat till utlandet Norge. Imorgon blir det spontanutflykt - den bästa sortens utflykt, till denna sommarstad; "Mot oändligheten, och vidare!" som Buzz Lightyear (bärande karaktär i Toy Story) brukar säga. "Försök nu att inte bråka med varandra.." som mamma och pappa brukar säga. Denna klassiska kommentar levereras alltid med huvudet på sned, lätt medlidsamt tonfall och med halvsorgsen blick. Precis som om vi går in för att skapa bråk och har planerat det in i minsta detalj innan vi ens vet om att vi ska ses; 

"Hmm.. Det är något som saknas, jag är lite lite uttråkad här. Nu vet jag! - ett saftigt bråk skulle sitta fint. Då måste jag bara lokalisera syrran, så är saken i box." 

Snälla någon, vi är väll alla vuxna människor här (som min tysklärare säger då han undrar över ett beslut som vi alla (!) fem personer i klassen borde fatta tillsammans).

Kusin Vitamin.

Helgen var fullspäckad med jobb. Jobb jobb jobb. En hälsokost-kedja hade kick-off och majoriteten av deltagarna var damer. Det var, med andra ord, ett fint karriärdrag de män som var med i församlingen hade gjort en gång i tiden, ungefär som de män som jobbar på dagis - Ett recept på succé.

Igår kände jag mig väldigt "under vädret" - Jag som har bestämt mig för att jag aldrig blir sjuk. Snörvlade in på närmsta kiosk vid 08.15-snåret i jakten på receptfritt läkemedel. Mannen bakom kassan synade mig grundligt och undrade om jag var a) sjuk, b) bakfull, c) fortfarande full.

Människorna på kick-offen avnjöt föredrag, middagar och underhållning, och en varumässa som avslutning på söndagen. Då kalaset var avslutat och alla leverantörer flyktat var slagfältet kantat av ammunition; Goodiebags så långt ögat kunde nå. Det var bara att försyna sig! Eftersom jag är en hamster har jag nu vitaminer och kosttillskott för flera års förbruk. Så nu ska det bli ordning på mig, mamma.

Toalettstatusen.

Hej och välkommen till en gedigen toalettblogg! Förra helgen var det bajjamajjor, denna helgen är det gråsuggor på toaletten. Har idag jobbat hela livet, känns det som, på Parkteatret. Föredrag hela dagen och fest hela kvällen. Vad är motsatsen till "korvfest"? - För det är det definitivt här! Innan hade jag en gul nyckelpiga på axeln.

Sociala medier som plattform för rent "hitte-på".

I förra veckan omkom komikern Eddie Murphy. Vad skrev hon nu? Är det sant, eller vill hon bara provocera dig som läsare? Nej. Det är inte sant. Använde jag fet stil för att du snabbt skulle urskilja den första meningen från resten av texten? - För att det som står med stor stil eller i färg alltid percipieras som viktigt. Ja, det gjorde jag. 

Informationen jag inledningsvis matade dig med är alltså inte sann, men i DN fann jag artikeln "Nätet dödar allt fler kändisar" och vid läsning av första paragrafen - "Eddie Murphy omkom i snowboardolycka", trodde jag blint på nyheten. Nåväl; "Nyheten". Jag svävade några sekunder i förvirring och ledsamhet. Vidare läste jag att även Rihanna har dödförklarats - Ve och fasa.

Tillåt mig att presentera ett "fagligt forankret" blogginlägg; Ett inlägg som utgör en skoluppgift, vilket jag så gärna vill prägla med min egen stil.

"Med Twitter och Facebook kan rykten spridas snabbare än någonsin", säger Erik J Olsson som forskar inom sociala nätverk. "Helt och fullständigt sant", säger jag som en konstant konsument av sociala plattformer samt ständigt lättlurad och blåögd person. De sociala kanaler vi alla exponeras för, må det vara tidningar, television eller webbsidor, är i sig själva utan värde - det är vad man lägger in i dem  som skapar det värdefulla. Nyheter eller rykten som sprids genom sociala medier tenderar att "rulla iväg" - jag talar om den så välkända "snöbollseffekten" och om "att göra en höna av en fjäder" und so weiter und so fort.

Kunskap, sann eller felaktig (fast kunskap kan väll egentligen inte vara "sann" eller "felaktig"? Kunskap är kunskap - något man kan och vet. Den kan däremot stämma mer eller mindre överens med hur verkligheten ser ut), sprids via sociala nätverk. Vi lär oss efterhand att skilja på rykten och genuin information (eller som i mitt fall; Vi tror på cirka allt vi läser, upplever och ser. Vi tror på allt ända tills vi ser klara bevis för att det är falskt. Vi är godtrogna och tillmötesgående i förhållande till olika slags kunskaper och människor; För mig är alla oskyldiga innan motsatsen bevisats).

"Massans visdom", eller "Wisdom of Crowds" om man vill uttrycka sig internationellt och skapa sig någon slags världsvan aura, innebär att vi följer det som andra företar sig och de som anses eller antas besitta kunskap och således har expertmakt inom ett visst område. Vi följer varandra. I människans natur ligger elementära behov om att vandra i flock och söka bekräftelse; Vårt behov av att vara lik andra är vår främsta drivkraft. Våra relationer till och hur vi uppfattas av andra - vår sociala självbild, definierar vem vi är och påverkar vår inre självbild starkt. För att kunna utvecklas som människa behöver vi relationer till andra, vi behöver uppmärksammas och beröras, vi behöver "tillhöra". "Ett barn behöver åtta kramar om dagen för att utvecklas" sa en god väninna till mig en gång.

För att nu lyckas sväva tillbaka till ämnet om sociala medier som plattformer för ryktesspridning, drar jag en konklusion om att massans visdom - nyhetsbladets expertmakt, fick mig att ögonblickligen tro att kunskapen kring Eddie Murphy's död var verklighetsbaserad och därmed sann. Sökmotorer är skapta för att man ska kunna dra nytta av denna "massans visdom" och vi kan alla bidra till denna gemensamma visdom - en visdom eller kunskap som alltså lika väl kan vara ett illasinnat rykte istället för genuin information. En osanning som skamlöst poserar som en sanning; En ulv i fårakläder.

Kändisars "dödsfall" visar att massans visdom är begränsad. Tror vi på allt vi läser och hör? Tror vi på något enbart för att också andra gör det? Jag tror det, åtminstone till en viss grad. Vårt behov av att imitera andra exponerar oss och gör oss mottagliga för åsikter och kunskap som svävar omkring i våra omgivningar likt de maskrosfjun man blåste på i sin barndom (som fastnade överallt på kläderna och sen fick man äckligt klet på fingrarna då man släppte sitt krampaktiga tag om blomsterstjälken). Dessa budskap kan stämma mer eller mindre överens med hur verkligheten ser ut. Det finns en tydlig mänsklig vilja av att sprida rykten; Vi trivs då vi pratar om andra, och många trivs då de får möjlighet att etablera en helt ny eller tilläggsinformation om andra. Med dessa kloka ord ämnar jag avsluta detta studieförankrade inlägg, och exponerar dig gladeligen för följande;

 "Ryktet om min död är betydligt överdrivet." - Mark Twain (1835-1910).

(Referens per 03.09.2012: http://www.seodirect.org/wp-content/uploads/2012/07/perception-31.jpeg)

Bilder är det element som är mest tilltalande inom sociala medier - det vi helst av allt uppmärksammar och känner oss dragna till. All slags information - genuint äkta eller simpelt rykte, påverkar och formar oss; Hur väljer vi att uppfatta oss själva och verkligheten omkring oss?

Skit.

Hej hej bloggen (sa hon ironiskt). Ännu en dag, ännu en dollar. Dagens första uppgift var att STÄDA alla  de festivaltoaletter som så fint pryder Rådhusplassen. De var, så att säga, välanvända. Spyan satt och gosade i strupen, lurade lite där; "Ska jag eller ska jag inte hoppa upp?" - Att vara eller inte vara, det är frågan. Fantastiskheten var lika med noll, glamfaktorn låg på marken och spelade död. Detta var nog på samma äcklighetsnivå som den gång jag passade ett barn, under potträning, som bajsade på golvet.

Tango på Mango.

Ja. Så befann jag mig då idag på klubb Mango där jag tänkte lyxa till det med en äkta toalett, istället för en kommunal festival-box, då jag befann mig på jobb. Döm om min förvåning när jag stänger dörren om mig i det helrosa båset, på den helrosa damtoaletten; På insidan av dörren står mitt namn! "SANNA" står det där, inrispat av naglar i den rosa färgen. Mitt namn stirrade mig rakt in i ögonen och visst finns det fler som heter Sanna här, men jag kände inom mig att det var just jag som skapat denna skadegörelse. Det var ju hur kul som helst! Att inse att jag varit på denna klubb för nästan precis ett år sedan och lämnat kvar ett minne till mitt framtida jag, som hugget i sten.

Jag har definitivt skrivit det "Sanna" som är mitt på dörren. Men titta ovanför det, där någon skrivit "Sanna" med världshistoriens största skriva-sitt-namn-på-toalettdörren-stil. Jag är väldigt säker på att även detta är jag.

Tweety.

Idag twittrade jag för första gången. Det blev inte alls så bra, man måste kanske öva. Tänkte i alla fall prova; Plugga lite på mediekursen så att säga. Befann mig på Rådhusplassen här i Oslo, där den norska militära luftmakten firade 100 år. "Alt fra soldaten på bakken, til piloten i kampflyet." Det var strålande väder, fullt med folk, jag jobbade med eventet, det var en helt makalös flyguppvisning. Plus att det var uniformbeklädda soldater SÅ LÅNGT ÖGAT KUNDE NÅ. Alla slags uniformer man någonsin kunnat tänka sig. Jag var ju bara tvungen att göra Twitter-debut.

Visste du att de ord man sätter en hashtag (#) framför utgör olika kategorier inom framtida twittring?  Jag tror nämligen, av uppenbara skäl, att många inte vet det. Men så är det, och så fick vi lära oss på "S and M". De ord du väljer att hashtagga blir till en kategori, och sen kan du söka på denna kategori för att se vad andra människor skrivit inom den. Gå exempelvis in på "hashtags.no" och se att inom kategorin #denfølelsen (den känslan) finns tweets såsom;

neffets98: Tre kvarter til byen nå, veldig edru. #Raffle #vårtnyeliv#denfølelsen

eller;
HinaZzz: Når du er helt klar til å gå ut, griper nøklene og tar en siste titt i speilet og finner ut at det er fuglebæsj på jakka di#denfølelsen

såväl som;
tonjeroraas: RT @EspisHov: #DenFølelsen når man skal bestille kylling på asia'n, men sier feil og bestiller løvstek isteden...

och sist men inte minst;
olehenrikphauge: Når du ligger i senga og mister Ipaden i fjeset#denfølelsen


Sanna ut.

Californication.

"Det finns inget rätt eller fel. Det finns bara konsekvenserna av våra handlingar."

Insikt kring Bontempo-tiden.

Nu har jag haft tyskaførelæsning och sitter kvar på skolan før att studera. Jag kan klassa bloggskrivande, twittrande såvæl som facebookande som "att studera" eftersom vi i kursen "Sociala Medier" førvæntas utføra dessa aktiviteter. Fungerar himla fint det.

 

 

Min tyskproffessor sa något vist idag. Han sa att "man når ut till mest møjliga folk med ett enkelt språk". Om saker kan sægas på ett enkelt sætt så varfør inte gøra det, så att folk har lætt att førstå en? Varfør ska man krångla till allt hela tiden? - VARFØR ska man det?!

 

Detta får mig osøkt att tænka på den tossiga chef Maja och jag hade då vi jobbade med catering i Schweiz; Nina! Hon var fantastisk. Man fruktade henne på ett sætt som resulterar i respekt och en vilja att vinna något slags godkænnande. Med andra ord vænde man tvekløst kappan efter vinden och føljde hennes minsta lilla befallning som en nyklæckt hundvalp. 

 

Nina arbetade utefter den teknik som min tyskproffessor idag gjorde mig uppmærksam på, något jag insåg i samma sekund som orden læmnat hans læppar. Nedan føljer en topplista øver klassiska Bontempo-Nina-repliker;

 

 

"Now we produce!"

(Betydde att det nu var dags att fixa maten.)

 

"This we take.. This we leave.."

(Var gång vi stod i hennes skitiga kællare och skulle packa ihop den mat som skulle med till diverse fester.)

 

"Now we go!"

(Var gång vi skulle åka till en festlokation.)

 

"Why did you cut the cheese? What did you do?!"

(Den gången då jag skurit upp cirka tio ostar, vilket hon bett mig gøra. Føljdes av markerande suckar, himlande med øgon samt en total dumførklaring av mig.)

 

"I don't believe.."

(I sammanhang dær hon inte førstod varfør ting blev som de blev.)

 

 

Sist men inte minst vill jag minnas alla de gånger Nina uppgivet och med rødvinsdimmig uppsyn (før hon drack på jobbet - mycket) såg på oss och sa "this is too much, it's far too much, I can't do it anymore, I can't work like this.." I dessa stunder ville man omfamna henne, klappa henne på ryggen och sæga att allt skulle bli bra igen. Lite som ett psykiskt instabilt barn som man till varje pris vill imponera på var hon, vår chef.

 



Firmabilen; Lyxåket.

Ett inlägg om mitt resekort.

Jag var etthundra procent säker på att mitt resekort gick ut 30.08.12. Och jag kontrollscannar det aldrig, eftersom jag tänker på mig själv som en tjej med koll på läget. Så kontrollerade jag datumet idag i alla fall. "Utgått sedan 12.08.12", hånlog displayen mot mig. Alltså har jag åkt gratis var dag och varit intet ont anande om saken i över två veckor. Att sväva i ovisshet är ibland en succé. Men ofta är det helt förjävligt.  

Bird is the word.

 Shitfaced.

Riggning.

Bildkavalkad.

 Jag satt ute och väntade in min massagetimme. Såg att det var dammigt och grått i luften, tänkte att det verkade ju ganska mysigt. En tid senare, då acceptabel tid för insikt passerat sedan länge, såg jag att någon tagit en stor tugga av huset där borta - det som uppenbarligen håller på att rivas. Ibland kan jag vara så ouppmärksam på mina omgivningar.

Ovan; Beviset på att jag börjat spilla konstant såhär på äldre dagar. Har blivit lite slapp i min ät-teknik. Eller, kan man ens kalla det "att spilla" då man häller ut en hel burk hallonsylt? Jag borde skärpa till mig. Och jag borde inte ha en vit matta.

 I sommar har jag badat mina fötter en gång, och min kropp lika många gånger.

 Vi kan se till Danmark från Helsingborg.

Ibland händer det att jag har levande blommor hemma (de är "levande" i cirka två dagar). Då brukar jag fotografera dem, mest för att skicka ett bildbevis till mamma. Då stoltserar jag med mina fina blomster, och mamma svarar att "usch det där är begravningsblommor".