Klok som en pudel.

Nu kom jag på en sak jag såg på TV härförleden; Ett klipp från "Americas Funniest Home Videos". Det är alltid på på gymet, och där står jag på crosstrainern och genomlider hur stackars människor flyger av trampoliner och motorcyklar. Sen är det alltid någon som gifter sig och på bröllopsmottagningen faller handlöst över tårtan. Ofta är det också någon som fastnar halvvägs över det staket som denne inte riktigt klarar av att hoppa över. Usch, jag ryser av obehag. Och ibland skrattar jag rakt ut.

Så till klippet häromdagen: En man har lagat kalkon i ugnen och ska skära upp den. Han kallar på sin fru och säger "Herregud, den har en kalkonunge i magen". Ut från kalkonens kropp drar han en mini-kalkon, som också är perfekt stekt. "Jeeeeuuuuw, har vi fått en som är gravid" utbrister frun och ringer ett larmnummer för att kontrollera om det är olagligt att äta ofödda djur. Där står jag på SATS och nästan kräker rakt ut - fan så äckligt att kalkonens bebis har tillagats inuti sin mamma. Här kommer anledningen till att denna video var med i "AFHV": "Fåglar lägger ägg! Alla vet det utom du. Vi stoppade in en pärlhöna i kalkonen för att lura dig. Hahaha, du är så dum" hånskrattar mannen. 

Och exakt hur dum tror ni att jag kände mig då.

Hur gör djur.

Nu har jag ännu en nyckelpiga här hemma (eller är det "Fredrik från taket" som fortfarande bor kvar? Om det inte är Fredde, ska han eller hon heta "Mickan"). Fanns det nyckelpigor på vintern förr i tiden? - Jag trodde det var ett sommardjur. Eller har de bara alltid flyttat hem till folk om hösten? Hemma hos mig är det i alla fall så kallt att de lika väl kunde fortsätta med att bo ute.

Vi kallar dem mås.

Tror det var i natt jag drömde något hemskt. Hemskt äckligt. Det utspelade sig cirka såhär: Mamma, Kajsa och jag var hemma i Helsingborg och befann oss nära ett fönster så att vi kunde se ut i trädgården. Plötsligt faller en stor (typ albatross-stor) äcklig mås ner på marken och krossas. Den fullkomligt dyker ner och bryter säkert allt i sin kropp. Kajsa och jag vill kräkas av obehag, och fasen vilken stor fågel det är! Mamma spelar cool och tycker att vi är mesiga; "Inte så himla farligt, nu går vi ut och plockar bort den". NEJTACK.

Ganska speciell dröm måste jag säga. Undrar vart den kom ifrån, för det mesta brukar man ju drömma någotsånär om saker man tänkt på eller kan relatera till. Men jag kan åtminstone vara enig med mig själv om att döda fåglar är ett "inte väldigt fint" tecken (har jag sett på film). Fast senare i morse hörde jag skrik och såg ut genom fönstret, och jag förstod då varför jag lyckats drömma något så störande.. Där var dem - MÅSJÄVLARNA.

Det gör jag verkligen.

Moving it in Dubai.

Hemma hos.

Ett husdjur! Tänkte jag när jag såg min nyckelpiga i taket. Har stirrat på den där fläcken i över en vecka nu, och tänkt att det är en spindel eller något annat lika trist djur. Men idag tog jag mig all den ofantliga extratid som det tar att stirra riktigt nära och koncentrerat. Och så var det en nyckelpiga - Nu förändrades ju allt. Stackars dig som sitter där och tror att det ska bli sommar, sa jag och döpte henne till Fredrik.

Dex Carrington.

Igår åkte Patrick (hej Patrick!) och jag till Drammen och såg på standup-show. Drammen är väldigt fint - kändes lite som ett mini-Paris på kvällen. Det var alltså Dex från "Dexpedition" som var föremålet för vår utflykt, jag kunde nästan ha åkt Norge runt för att se honom i verkliga livet. Maja (hej Maja!) och jag har sedan första gången vi såg honom fantiserat kring hur det skulle vara att umgås med honom - Oh, den glädjen. Jag var nervös redan innan vi anlände och sen smög sig illamåendet successivt på; Jag visste att jag skulle bli darrig och trollbunden då jag såg honom. - Korrekt.

Dexpedition-Dex är en av mina idoler, två andra är Filip och Fredrik. Efter showen gick jag på toaletten (för tredje gången på en timme eftersom jag varit så nervös) och då lyckades Patrick helt plötsligt stå bredvid självaste Dex och föra en konversation. Med Dex! I sista sekund kom jag ut i teaterfoajén och hann precis slänga mig runt hans hals innan han hastade iväg. Jag var stjärnslagen, skakig och kunde inte få ut en sammanhängande mening - bara enstaka ord som inte riktigt passade ihop. Jag var lycklig. En fullkomlig succé. Precis sådär uppförde jag mig när jag råkade träffa Filip och Fredrik; Min kropp och mitt sinne ville inte samarbeta och jag kunde ha gråtit av överväldigandehet och jag-vet-inte-vart-jag-ska-bli-av-het.

Eller som Dwight Schrute skulle sagt:

"I don't understand why Michael is wasting his time with spanish. I have it on very good authority that within 20 years, everyone will be speaking german. Or.. a chinese-german hybrid."

Tyskar är punktliga.

Jag kommer alltid sist i klassen till tyskföreläsningarna på onsdagar (det faktiska syndromet av att bo för nära ett ställe, vilket innebär att man aldrig tidigare haft så svårt att anlända i tid). Då kan man ju vidare fråga sig hur kul det är att alltid segla in lite senare än alla andra. Och ännu vidare; Senare än alla andra tre människor som sitter där. 

Döm då av min förvåning när jag idag var först - i ett helt tomt och ljusdämpat klassrum. Jag undrade vilken dag det var, kollade kalendern och javisst - det var onsdag. Så satt jag själv ett tag, och såg på mina naglar. Sen kom läraren. Och sen, en kvart senare, kom ingen mer. Idag fick jag alltså privatundervisning (välbehövd), men det kändes mest som att jag var på en fika med min lärare. "Ska vi ta en paus och hämta oss lite kaffe?" - Ja, det skulle vi. 

Han är en väldigt trevlig herre, min lärare, och idag lärde jag mig en massa. Det fanns liksom ingenstans att gömma sig - var fråga och uppgift blev riktad mot mig. Samtidigt som vi snackade om hans olika uppdrag som reseledare, om norsk och svensk kultur i jämförelse med tysk, om att han och hans fru nästan aldrig sågs om somrarna eftersom att han, på grund av brist på tysktalande människor, alltid jobbade då. Men på måndag ska de till Gran Canaria  - "Det blir inte märkvärdigare än så" sa han. Men för mig är inte det viktigaste vart man är - det viktigaste är med vem man är.

Så sa Svein (i förhållande till kulturfrågan): "Jag har hellre hand om hundra tyskar i Norge, än tio norrmän i Tyskland."

Och här är vi i världens högsta byggnad:

Det finns bara dåliga kläder.

Hej! Här sitter jag i en tyst och mysig läsesal på skolan. Lite för kallt men det går bra - då håller man sig alert. Här finns sköna fåtöljer och fotpallar, stora panoramafönster och en stämning som är både tryckt och underbar på samma gång. Utanför faller tung och blöt snö - bomullstussar seglar sakta mot marken som nu är täckt av julstämning. Här sitter jag - iförd ballerinaskor, och känner mig som ett barn från Bullerbyn. - "Det kanske är bäst att ni barn från Bullerbyn går hem nu - så att ni inte fastnar i snöstormen". Och när de gick hem fastnade de likförbannat ändå.