Insikt kring Bontempo-tiden.

Nu har jag haft tyskaførelæsning och sitter kvar på skolan før att studera. Jag kan klassa bloggskrivande, twittrande såvæl som facebookande som "att studera" eftersom vi i kursen "Sociala Medier" førvæntas utføra dessa aktiviteter. Fungerar himla fint det.

 

 

Min tyskproffessor sa något vist idag. Han sa att "man når ut till mest møjliga folk med ett enkelt språk". Om saker kan sægas på ett enkelt sætt så varfør inte gøra det, så att folk har lætt att førstå en? Varfør ska man krångla till allt hela tiden? - VARFØR ska man det?!

 

Detta får mig osøkt att tænka på den tossiga chef Maja och jag hade då vi jobbade med catering i Schweiz; Nina! Hon var fantastisk. Man fruktade henne på ett sætt som resulterar i respekt och en vilja att vinna något slags godkænnande. Med andra ord vænde man tvekløst kappan efter vinden och føljde hennes minsta lilla befallning som en nyklæckt hundvalp. 

 

Nina arbetade utefter den teknik som min tyskproffessor idag gjorde mig uppmærksam på, något jag insåg i samma sekund som orden læmnat hans læppar. Nedan føljer en topplista øver klassiska Bontempo-Nina-repliker;

 

 

"Now we produce!"

(Betydde att det nu var dags att fixa maten.)

 

"This we take.. This we leave.."

(Var gång vi stod i hennes skitiga kællare och skulle packa ihop den mat som skulle med till diverse fester.)

 

"Now we go!"

(Var gång vi skulle åka till en festlokation.)

 

"Why did you cut the cheese? What did you do?!"

(Den gången då jag skurit upp cirka tio ostar, vilket hon bett mig gøra. Føljdes av markerande suckar, himlande med øgon samt en total dumførklaring av mig.)

 

"I don't believe.."

(I sammanhang dær hon inte førstod varfør ting blev som de blev.)

 

 

Sist men inte minst vill jag minnas alla de gånger Nina uppgivet och med rødvinsdimmig uppsyn (før hon drack på jobbet - mycket) såg på oss och sa "this is too much, it's far too much, I can't do it anymore, I can't work like this.." I dessa stunder ville man omfamna henne, klappa henne på ryggen och sæga att allt skulle bli bra igen. Lite som ett psykiskt instabilt barn som man till varje pris vill imponera på var hon, vår chef.

 



Firmabilen; Lyxåket.

Ett inlägg om mitt resekort.

Jag var etthundra procent säker på att mitt resekort gick ut 30.08.12. Och jag kontrollscannar det aldrig, eftersom jag tänker på mig själv som en tjej med koll på läget. Så kontrollerade jag datumet idag i alla fall. "Utgått sedan 12.08.12", hånlog displayen mot mig. Alltså har jag åkt gratis var dag och varit intet ont anande om saken i över två veckor. Att sväva i ovisshet är ibland en succé. Men ofta är det helt förjävligt.  

Bird is the word.

 Shitfaced.

Riggning.

Bildkavalkad.

 Jag satt ute och väntade in min massagetimme. Såg att det var dammigt och grått i luften, tänkte att det verkade ju ganska mysigt. En tid senare, då acceptabel tid för insikt passerat sedan länge, såg jag att någon tagit en stor tugga av huset där borta - det som uppenbarligen håller på att rivas. Ibland kan jag vara så ouppmärksam på mina omgivningar.

Ovan; Beviset på att jag börjat spilla konstant såhär på äldre dagar. Har blivit lite slapp i min ät-teknik. Eller, kan man ens kalla det "att spilla" då man häller ut en hel burk hallonsylt? Jag borde skärpa till mig. Och jag borde inte ha en vit matta.

 I sommar har jag badat mina fötter en gång, och min kropp lika många gånger.

 Vi kan se till Danmark från Helsingborg.

Ibland händer det att jag har levande blommor hemma (de är "levande" i cirka två dagar). Då brukar jag fotografera dem, mest för att skicka ett bildbevis till mamma. Då stoltserar jag med mina fina blomster, och mamma svarar att "usch det där är begravningsblommor".

Men det är ett minne från en bortglömd tid.

Folk ær fenomenala.

Senare ska jag fixa lite bilder hit. Før det ær kul med bilder - folk gillar att se och inte læsa øverdrivet mycket. Ibland kommer jag att skriva øverdrivet mycket i alla fall.

 

 

Nu ska jag berætta att jag jobbat på en uteservering i sommar. Och jag ska berætta att det varit vældigt bra dær. Min tillvaro har spæckats med intressanta møten, utmaningar och extremt fina mænniskor! I lørdags gæstades vi av ett rungande fylleslag - før vissa var det som om morgondagen inte fanns, och det gjorde den sækert inte heller før de som var på absolut fullast humør. Min personliga favorit under kvællens gång var den man som med dimmig blick kom vacklandes fram till mig med en halvuppdrucken drink i handen. "Det hær glaset var sønder nær jag fick det så nu måste ni laga en ny drink till mig". Han høll fram ett glas som i ren triumf, och jag vilade blicken på det. Såg på glaset. Såg på mannen i fråga. Såg på glaset igen. "Då får jag återkomma" sa jag. Glaset i mannens hand var halvt och det såg ut som om han bitit av den numera obefintliga halvan. Jag återkom inte.

 

Favorit nummer två uppstod då jag væntade på nattbussen hem. Någon undrade om jag var gift eller singel. "Jag ær gift" sa jag. "Oh, I see. I have a family too and I have a house and money. We can go, for me it's no problem, I don't mind that you're married". Herregud vad ær det med folk? I super-mind, tænkte jag och sa "haha, bye". Nu var det inget obehagligt som hænde och det var massa mænniskor omkring - så jag kænde mig helt trygg. Det som dæremot var skrattretande var att denna någon såg på mig med førvånad uppsyn, som om det førvæntats av mig att jag skulle blivit instantly swept off of my feet och att vi skulle svæva ivæg på små rosa moln tillsammans. Har denna taktik någonsin fungerat før "någon"?!

 

 

(Hur blir det med de dær bilderna du lovade då?)

Lång tid, nej se - Long time, no see.

"Vælkommen tillbaka till oss Sanna! Tænka sig att du hittat hit igen - till detta blygsamma lilla fenomen vi valt att kalla "Internet". Ska du stanna sæger du? Tack, det vore trevligt."

 

 

Ja, nu ær jag hær igen. Tusen tack før den fina responsen på det! Jag læste just igenom en massa gamla inlægg som jag (tydligen) skrivit, och insåg att det var en fin tid såvæl som ett værdigt tidsførdriv. Jag insåg att jag saknat den magnifika uppfinningen som kallas "det skrivna ordet i fri form".

 

Så nu ær jag alltså hær och det førsta jag borde gøra ær att fræscha upp min profil genom att byta ut staden jag bor i till Oslo, och alltså inte ljuga och sæga att jag habiterar i Zürich (vilket jag inte gjort på cirkus två år i och før sig). Det andra jag borde gøra ær att førklara varfør jag skriver på svenska men anvænder mig av norska æ:n och ø:n. Detta ær inte før att jag tror att jag ær super-språkligt integrerad och anser att jag "skriver på norska" enbart genom att slænga in norska bokstæver - detta ær før att jag befinner mig på skolan och anvænder mig av en stationær pc som før øvrigt har uråldriga tangenter - upphøjda knappar stora som sockerbitar, vilka ær extremt ljudavgeende (ær "ljudavgeende" ett ord?), om ni minns dessa.

 

Med ovanstående teknikaliteter avklarade har vi nu kommit fram till anledningen før att jag læste min egen blogg igen. Det ær så att jag nu ær inne på mitt andra år som norsk statsbeboer. Hær ær jag eftersom jag flyttade till detta utland før att få mig en utbildning ("vi vill ju att det ska bli något av dig" som pappa sa med glimten i øgat). Jag studerar "Internasjonal Markedsføring" på Handelshøyskolen BI i Oslo, och denna termin tar jag bland annat en kurs som heter "Sosiale Medier" ("S and M" om man så vill). I denna kurs ska vi etablera oss på Twitter och vi ska blogga. Perfekt! tænkte jag. "Jag dammar bara av några två-år-gamla blogginlægg från Schweiz-tiden, så ær jag hemma. Bit av kaka - Piece of cake. Men så insåg jag alltså att "fasen, jag vill nog skriva igen - på riktigt". Så det ska jag!

 

 

Tack før att jag ær vælkommen tillbaka :)