Semantik.

Vi har regnväder och jag var precis en tur till jordnötssås-butiken, men den var slut. Jordnötssåsen alltså - inte butiken. Butiken var inte slut.

Oslo såg inte ut som Oslo idag.

Hamsterdans.

Vi (Therese) har blivit med hamster här hemma. Han (eller hon) bor i en badbalja, är otroligt söt och av typen dvärg. Dvärgheten såväl som det faktum att djuret är en hamster innebär att vi aldrig någonsin skulle kunna hitta det om det bestämde sig för att rymma och leka kurragömma i lägenheten.

Min sambo passar för tillfället hamstern åt en väninna, som räddade den från en säker död. Hennes sambo har tydligen en slags motbjudande ödla som livnär sig på dvärghamstrar. Äckligt, jag vet. I USA snackar man mycket om hur extra fint det är att skaffa sig en hund som är en "rescue" - alltså en som blivit räddad från misshandlande ägare, dåliga livsförhållanden eller dylikt. Nu kan jag stolt säga att vi har en "rescue-hamster" i hushållet. Fint det.

Älskade mamma, gratulerar på min födelsedag.

Det här med att fylla år och bli äldre. Det händer mig idag. "Det är inget kul att fylla år" säger man och minns då man var yngre. Men jag kan gärna bli äldre - vem vill vara en obekväm tonåring igen? Det känns fint med en del visdom och livserfarenhet i ryggsäcken. Min ängslan ligger istället i att ingen ska komma ihåg att jag har födelsedag, och då ska jag känna mig så ensam.

Idag är egentligen min mammas dag - ett 24-årsjubileum av den dag hon födde mig. Mammas födelsedag. Jag gled ju bara till världen på en räkmacka (nej jag vet bestämt att jag inte bokstavligt talat gjorde det, och det vet jag för att jag nyligen råkade se ett förlossningsklipp - tro mig, det var ingen som helst leverans av en brödskiva med majonnäsbadande skaldjur).

Ett fyrfaldigt leve för dig min mamma - glöm inte att min födelsedag är din dag också, hurra hurra hurra hurra!

Till insikt.

Den gången då Karin och jag stod långt fram på Lady Gaga-konsert i Zürich och Lady G såg rakt på oss och sa "lägg ner kamerorna, följ med i nuet istället" och jag bara - tre år senare, "wow det var en metafor om livet."

Klok som en pudel.

Nu kom jag på en sak jag såg på TV härförleden; Ett klipp från "Americas Funniest Home Videos". Det är alltid på på gymet, och där står jag på crosstrainern och genomlider hur stackars människor flyger av trampoliner och motorcyklar. Sen är det alltid någon som gifter sig och på bröllopsmottagningen faller handlöst över tårtan. Ofta är det också någon som fastnar halvvägs över det staket som denne inte riktigt klarar av att hoppa över. Usch, jag ryser av obehag. Och ibland skrattar jag rakt ut.

Så till klippet häromdagen: En man har lagat kalkon i ugnen och ska skära upp den. Han kallar på sin fru och säger "Herregud, den har en kalkonunge i magen". Ut från kalkonens kropp drar han en mini-kalkon, som också är perfekt stekt. "Jeeeeuuuuw, har vi fått en som är gravid" utbrister frun och ringer ett larmnummer för att kontrollera om det är olagligt att äta ofödda djur. Där står jag på SATS och nästan kräker rakt ut - fan så äckligt att kalkonens bebis har tillagats inuti sin mamma. Här kommer anledningen till att denna video var med i "AFHV": "Fåglar lägger ägg! Alla vet det utom du. Vi stoppade in en pärlhöna i kalkonen för att lura dig. Hahaha, du är så dum" hånskrattar mannen. 

Och exakt hur dum tror ni att jag kände mig då.

Hur gör djur.

Nu har jag ännu en nyckelpiga här hemma (eller är det "Fredrik från taket" som fortfarande bor kvar? Om det inte är Fredde, ska han eller hon heta "Mickan"). Fanns det nyckelpigor på vintern förr i tiden? - Jag trodde det var ett sommardjur. Eller har de bara alltid flyttat hem till folk om hösten? Hemma hos mig är det i alla fall så kallt att de lika väl kunde fortsätta med att bo ute.

Vi kallar dem mås.

Tror det var i natt jag drömde något hemskt. Hemskt äckligt. Det utspelade sig cirka såhär: Mamma, Kajsa och jag var hemma i Helsingborg och befann oss nära ett fönster så att vi kunde se ut i trädgården. Plötsligt faller en stor (typ albatross-stor) äcklig mås ner på marken och krossas. Den fullkomligt dyker ner och bryter säkert allt i sin kropp. Kajsa och jag vill kräkas av obehag, och fasen vilken stor fågel det är! Mamma spelar cool och tycker att vi är mesiga; "Inte så himla farligt, nu går vi ut och plockar bort den". NEJTACK.

Ganska speciell dröm måste jag säga. Undrar vart den kom ifrån, för det mesta brukar man ju drömma någotsånär om saker man tänkt på eller kan relatera till. Men jag kan åtminstone vara enig med mig själv om att döda fåglar är ett "inte väldigt fint" tecken (har jag sett på film). Fast senare i morse hörde jag skrik och såg ut genom fönstret, och jag förstod då varför jag lyckats drömma något så störande.. Där var dem - MÅSJÄVLARNA.

Det gör jag verkligen.

Moving it in Dubai.

Hemma hos.

Ett husdjur! Tänkte jag när jag såg min nyckelpiga i taket. Har stirrat på den där fläcken i över en vecka nu, och tänkt att det är en spindel eller något annat lika trist djur. Men idag tog jag mig all den ofantliga extratid som det tar att stirra riktigt nära och koncentrerat. Och så var det en nyckelpiga - Nu förändrades ju allt. Stackars dig som sitter där och tror att det ska bli sommar, sa jag och döpte henne till Fredrik.

Dex Carrington.

Igår åkte Patrick (hej Patrick!) och jag till Drammen och såg på standup-show. Drammen är väldigt fint - kändes lite som ett mini-Paris på kvällen. Det var alltså Dex från "Dexpedition" som var föremålet för vår utflykt, jag kunde nästan ha åkt Norge runt för att se honom i verkliga livet. Maja (hej Maja!) och jag har sedan första gången vi såg honom fantiserat kring hur det skulle vara att umgås med honom - Oh, den glädjen. Jag var nervös redan innan vi anlände och sen smög sig illamåendet successivt på; Jag visste att jag skulle bli darrig och trollbunden då jag såg honom. - Korrekt.

Dexpedition-Dex är en av mina idoler, två andra är Filip och Fredrik. Efter showen gick jag på toaletten (för tredje gången på en timme eftersom jag varit så nervös) och då lyckades Patrick helt plötsligt stå bredvid självaste Dex och föra en konversation. Med Dex! I sista sekund kom jag ut i teaterfoajén och hann precis slänga mig runt hans hals innan han hastade iväg. Jag var stjärnslagen, skakig och kunde inte få ut en sammanhängande mening - bara enstaka ord som inte riktigt passade ihop. Jag var lycklig. En fullkomlig succé. Precis sådär uppförde jag mig när jag råkade träffa Filip och Fredrik; Min kropp och mitt sinne ville inte samarbeta och jag kunde ha gråtit av överväldigandehet och jag-vet-inte-vart-jag-ska-bli-av-het.

Eller som Dwight Schrute skulle sagt:

"I don't understand why Michael is wasting his time with spanish. I have it on very good authority that within 20 years, everyone will be speaking german. Or.. a chinese-german hybrid."

Tyskar är punktliga.

Jag kommer alltid sist i klassen till tyskföreläsningarna på onsdagar (det faktiska syndromet av att bo för nära ett ställe, vilket innebär att man aldrig tidigare haft så svårt att anlända i tid). Då kan man ju vidare fråga sig hur kul det är att alltid segla in lite senare än alla andra. Och ännu vidare; Senare än alla andra tre människor som sitter där. 

Döm då av min förvåning när jag idag var först - i ett helt tomt och ljusdämpat klassrum. Jag undrade vilken dag det var, kollade kalendern och javisst - det var onsdag. Så satt jag själv ett tag, och såg på mina naglar. Sen kom läraren. Och sen, en kvart senare, kom ingen mer. Idag fick jag alltså privatundervisning (välbehövd), men det kändes mest som att jag var på en fika med min lärare. "Ska vi ta en paus och hämta oss lite kaffe?" - Ja, det skulle vi. 

Han är en väldigt trevlig herre, min lärare, och idag lärde jag mig en massa. Det fanns liksom ingenstans att gömma sig - var fråga och uppgift blev riktad mot mig. Samtidigt som vi snackade om hans olika uppdrag som reseledare, om norsk och svensk kultur i jämförelse med tysk, om att han och hans fru nästan aldrig sågs om somrarna eftersom att han, på grund av brist på tysktalande människor, alltid jobbade då. Men på måndag ska de till Gran Canaria  - "Det blir inte märkvärdigare än så" sa han. Men för mig är inte det viktigaste vart man är - det viktigaste är med vem man är.

Så sa Svein (i förhållande till kulturfrågan): "Jag har hellre hand om hundra tyskar i Norge, än tio norrmän i Tyskland."

Och här är vi i världens högsta byggnad:

Det finns bara dåliga kläder.

Hej! Här sitter jag i en tyst och mysig läsesal på skolan. Lite för kallt men det går bra - då håller man sig alert. Här finns sköna fåtöljer och fotpallar, stora panoramafönster och en stämning som är både tryckt och underbar på samma gång. Utanför faller tung och blöt snö - bomullstussar seglar sakta mot marken som nu är täckt av julstämning. Här sitter jag - iförd ballerinaskor, och känner mig som ett barn från Bullerbyn. - "Det kanske är bäst att ni barn från Bullerbyn går hem nu - så att ni inte fastnar i snöstormen". Och när de gick hem fastnade de likförbannat ändå.

Avskyr att resa, älskar att ankomma.

Och dessutom! Att flyga är ju också ett speciellt sätt att färdas på; Där sitter man som laxar i en laxask och ser ut som boskap. Livrädd är man också. Förundras över de som kan somna på studs innan planet lyft - utan att ens försäkra sig om att vi kommit väl upp i luften. Dårar! - förstår de inte att vi alla snart ska dö?! Sen när man väl landat och överlevt tycker i alla fall jag att man kan visa respekt genom att följa pilotens uppmaning om att sitta ned med bältet knäppt tills lampan släckts. Ignoranta är alla ni som tanklöst trotsar honom - han har ju precis räddat allas våra liv!

Ska adressändra hit.

Uppdatering; Jag har varit i taxfreeshopen (i bestämd ordform eftersom det bara finns en) cirka fem gånger den senaste timmen. Minst. Jag kan majoriteten av sortimentet och jag vet vilka produkter som är oktobers "special offers". Alla anställda har frågat om jag behöver hjälp, och nu till sist gick jag rakt på sak och sa att "nej tack, jag bara ser på allt väääääldiiiigt noga eftersom jag är så extremt uttråkad". "I'm so sorry" sa mannen och backade iväg. Jag bor numera på Terminal G.

Wienerbröd.

Guten Morgen, här sitter jag i Wien med en kaffe Schwarz i magen. Jag hade längtat ända sen igår efter den iskaffen jag skulle köpa mig här - allra helst men inte nödvändigtvis från Starbucks, lyxa till det med och avnjuta. Men! Nu fick jag känna mig som en unge istället. Jag känner mig ofta så när jag planerat något exakt, och sen blir det inte alls som jag vill. Då är jag grinig ett tag. Ända tills jag inser att jag är vuxen och att ett sånt beteende slutade vara gulligt för många många år sen. Fast det har väll egentligen aldrig varit gulligt att gnälla. Det tyckte jag i vart fall på flyget hit, där det var småbarn så långt ögat kunde nå. Stackare! Det kan inte vara lätt att vara så ung att man inte kan uttrycka sig ordentligt; "Varför ska ni alltid släpa med mig överallt?! Jag vill bli hemma och suga på mina tår, som jag precis igår upptäckte att jag har. Jag vill ha lite me-time för en gångs skull, låt mig va. Det kliar på ryggen! Åh". Tänk så mycket enklare det vore om barn kunde prata direkt. Istället måste föräldrarna gissa vad som är fel, och ett skrik kan ju betyda allt mellan himmel och jord. Tillbaka till kaffesituationen; På flygplatsen i Wien finns inget Starbucks. På flygplatsen i Wien finns inget iskaffe.                                                                                                                                                       Jag sitter här och väntar på familjen som ska ankomma från Köpenhamn om många timmar. Sen åker vi till Dubai och det blir kul, mysigt och väldigt varmt. Men just nu är det ensamt och tråkigt. Jag känner mig som Nicholas Cage (tror jag att det är, men kanske inte alls) i den där filmen då han är fast på en flygplats - den om mannen som bor på en flygplats. Nämnvärt; Jag har aldrig sett filmen. Men jag tror att jag känner mig som honom. Bis später!

"Mig själv" på Facebook.

På många sätt är sociala medier en förlängning av våra ordinära sociala liv, och olika medier fyller olika slags behov. Utvecklingen inom sociala medier skapar nya kanaler som vi alla borde ta del av - tänk så mycket kunskap och glädje det finns att hämta där ute! Självklart finns det negativ information också, de flesta element kommer med motpoler - yin och yang, gott och ont, Askungens fairy godmother och den vidriga styvmodern.. 

Genom en examensuppgift på skolan ska vi utforma en "Kommunikationsplan" för en organisation som önskar etablera sig inom sociala medier och på så sätt sprida sin vision bland målgruppen. Målet - som ju är den egentliga meningen och vad som är så smått fantastiskt med dessa medier, är att organisera sig på ett sätt som innebär att den information man är intresserad av kommer till en själv, utan att man behöver rota igenom hela höstacken för att finna sin nål. Sociala medier är därför ett fint redskap att ha till hands då man plöjer informationsåkern där ute.

Hur bygger vi oss själva och hur använder vi redskapet sociala medier var dag? Hur mycket tanke lägger vi ner på hur vi uppträder på exempelvis Facebook? Hela idén med Facebook är att bygga nätverk och att hålla sig uppdaterad om sin omvärld. Men vad händer när dessa nätverk och bekantskapskretsar utvecklas till något mer än vad som anses som "normal kommunikation" - hur många av dina Facebook-vänner är du vän med? "Vän" som i på riktigt. Vän som i någon du faktiskt träffat och konverserat med. Och vad är okej, men ännu viktigare INTE okej, att posta för allmän beskådan? 

I arbetet med att skapa sitt eget varumärke är det lätt att förlora sig själv, eller åtminstone framstå som att man har gjort det. Hur många gånger har man inte suttit där framför skärmen och tappat hakan över vad folk skriver och förundrats över alla de smaklösa bilder som florerar på news feed:en? Alla bygger vi oss - i mer eller mindre grad, via Facebook. Hur vi presenterar vårt eget varumärke genom text och bild ger andra tillfälle att skapa sig en uppfattning om hur vi är - eller snarare hur vi är inom det sociala mediet. Bilden av oss på Facebook smittar över på uppfattningen av oss som "verkliga" personer. Kanske tror man att man redan vet hur någon är och har bestämt detta innan man ens möter personen? - Ett första intryck har redan gjorts via Facebook, och som vi alla vet - man får bara ett första intryck.

Stressen.

Nu var det precis totalt panikartat här hemma! Jag for runt som Peter Griffin på Redbull, och vände upp och ned på ALLT i jakt efter mitt pass. Varför tappar man bort passet precis innan man ska resa, när man håller på att packa?! tänkte jag och svor långa ramsor inombords. Jo! - det är för att man upptäcker att det är borta just eftersom man ska använda det. Hade man inte behövt det hade man ju aldrig vetat att det var borta. Jag var så förvånad över mig själv också; Går omkring med den tydligen felaktiga uppfattningen om att jag är en sån som har koll.

Men kära ni, nu blev detta en solskenshistoria ändå - TACK OCH LOV. Och varför finns det man letar efter alltid på det sista stället man tittar? - för sen slutar man leta.

Att jobba är min fritid.

Idag jobbade jag på gamla goda Oslo Kongressesenter igen - det var längesen jag var där (eller just det ja, jag var ju där i fredags). Lunchservering, och allt var som det alltid varit. Någon stressade allt för mycket, någon stressade allt för lite. "Så kul att se dig! Jag har inte sett dig på hela dagen, kom du hit nu?" sa denne någon som är han som alltid stressar. "Nej men jag har sett dig hela dagen" sa jag och hade gått förbi honom cirka minst fem gånger, ögonkontakt inkluderat. 

Vid pådukning rullade tomaterna vilt av från tallrikar, vid avdukning kastade sig bestick utan fruktan ner mot golvet; Kände mig således lite orutinerad. Olga sa "You're a nice girl" när vi förberedde för gästerna och jag utförde mina tillskrivna uppgifter. Det gjorde min dag! Vidare behövde jag inte lyfta tunga saker, eftersom "he is man, he can take it. You are girl, you don't have to take heavy things". Härlig dam det där - först kallade jag henne Svetlana, med den lama ursäkten att "jag chansade".

Sen kunde Maria och jag lyxa till det med en afterwork-kaffe innan hon skulle på nästa jobb - dubbelarbetande och duktig! För min egen del drog jag hem och läste tyska (viktigt med ämnesvariation i vardagen). Var dag måste innehålla ett par timmars plugg. Minst. Det är beroendeframkallande, klarar mig inte utan det. Skämt å sido; Jag är skittrött på det. Har studerat hårt ända sen terminen började och snart drar examensperioden igång (=INTE något mindre plugg så att säga). Tyckte att det var så enkelt första året jag gick, eller kanske var jag lyckligt ovetande (?!). Nu däremot, satan vad jag går in för det; Vad är det som pluggar och pluggar, men aldrig kommer till dörren? - Det är jag.

Jag har inte tid med det här, mors.