Cirka första gången jag var ute och joggade i Zürich nu efter sommaren sträckte jag mig som fan i vänstra baksida lår/skinka. Eller jag sträckte inte mig då jag sprang. Jag sträckte mig då jag efter den avnjutna träningen trodde att jag var någon slags akrobat och gick ner i spagat som om morgondagen inte fanns. "Det gick ju hur bra som helst, oj vad långt ner jag kom, hela vägen faktiskt, nu kan jag det här..".
Yeah sure hunny-bun! Akrobatheten kändes super-toppen-bra ända tills nästa dag då jag exempligen (vet att det INTE heter exempligen) knappt kunde gå. Jag såg ut som en kärring på 80 plus och fick lyfta/hasa fram mitt ben. Okej, nu överdrev jag ganska så mycket. Men hur som helst, en hederlig gammal sträckning i alla fall.
Man har väll fått "lära sig" att en sträckning läker av sig självt på någon vecka eller så. Det gör inte den här ska jag be att få tala om. Det är en seg jävel som kämpar sig kvar i min kropp. Har numera resulterat i att jag knappt kan böja kroppen åt vänster sida då jag stretchar i vad som ska likna splitt. Skönt. "Tjejen som hade en kronisk sträckning och inte kunda luta sig åt vänster". Så kommer de kalla mig.
HALLOWEEN-FESTEN inatt var hur lyckad som helst. Hur lyckad som helst var också vår lilla förfest - Apkul tjejer som var på besök. Kan egentligen inte tillägga så mycket mer. Det var fest helt enkelt. Grymma tjejer =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar