När jag storhandlade, vilket har hänt en ynka gång sen jag bott hemifrån, köpte jag mig en sån liten gul plastgrunka, en sån med "citronsaft" i som man kan ha i maten och leva i förnekelsen om att man äter färskpressad citron (smakar ju "minst lika gott"). Tänkte att den här kunde ju vara kul om man ville piffa upp sin mat a notch eller två.
Man skulle vilja använda den. Fast det kan man inte. Jag får nämligen inte upp den (som pojken så bedrövat sa). Inte alls. Locket är ungefär barnsäkert och har någon slags anordning som gör att man får vara beredd på att offra några naglar om man ger sig in i matchen. Nog inte värt det ändå, tycker jag.
Så där kan han stå, Herr Lemone, i all sin skrud (är det ett ord? Vill att det ska va det) och blicka ut över sitt herravälde i kylen. Han har en fräsch klargul mantel svept omkring sig och en fantastisk krona i grönt. Kylens konung har till och med en helt egen hylla och därifrån händer det att han ropar ut hyllningar till skåpets invånare eller till och med kanske sjunger en liten trudelutt. Då ekar det alltid så vackert när tonerna studsar mot tomheten - vilken akustik (vackert eller helt enkelt sorgligt?).
Det sägs ju att vägen till ens hjärta (eller är det bara hos män) går genom magen. Inte fan går den här mannen genom min mage i alla fall, han bara är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar