Minisemester (den bästa slags semester enligt mig; 1. man är inte borta alltför länge, vilket gör att ens rutiner (extremt viktigt för mig) inte hinner totalrubbas. 2. man behöver inte helanpassa sig till en ny miljö och leva ur sin resväska jättelänge.).!
Mamma och pappa flög till Zürich, träffade mig och mina fina barn en stund och åkte sen till syrran i st Anton. Jag åkte själv kvällen efter och avnjöt tre timmar ensam på ett tåg. Har nästan aldrig haft så tråkigt. Satt mitt emot en främling också (ja såklart det var en främling - annars hade jag ju inte varit ensam), vilket nog är något av det mest obekväma som finns. Vart ska man titta? Oartigt att titta bort och undvika personen hela tiden, läskigt att sitta och glo på honom/henne. Ibland råkar ens blickar mötas och då tittar man snabbt bort. Sen är stämningen om möjligt ännu obekvämare än förut. Och var ska man ha sina ben då?! Om man varit med någon man känt skulle man lätt kunnat slänga upp sina ben i den andres knä ungefär. Undrar vad man skulle få för reaktion om man frågat främlingen om det gick bra; "excuse me.. may I put my legs on your lap.?" Herregud, personen skulle ju fått panik och undrat hur mentalt stabil man egentligen var.
Jaha nu råkade det ju som ganska vanligt bli ett megalångt utlägg om något halvintressant. Vad jag ville förtälja om vår minisemester var att den var väldigt bra. Mysigt med familjen, hemmakvällar på hotellet, god mat (vilket jag upplever ganska sällan eftersom jag lagar min mat själv), skidåkning och helt okej med sol. Vad jag skulle sätta upp på minuskontot, däremt, är att jag frös så in i helvete. Jag är inte gjord för att vara i kalla miljöer, när ska jag acceptera det.? Känns så mesigt att erkänna men då jag fryser mår jag så illa att jag skulle kunna kräka rakt ut och storgråta hela tiden. Mes-Sanna. Fast nu har pappa och jag bestämt att jag är en "sån" som bara ska åka skidor i varma mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar