Tog mig själv i kragen/örat och gick till apoteket idag. Har haft något på fingret i två månader och nu har det börjat sprida sig (låter äckligt). Kanske någon allergi, fick jag höra. Jag har tänkt att det ska försvinna av sig självt, som vanligt, och vägrat inse (återigen; som vanligt) att det kanske är lite allvarligt. Nu har jag skärpt mig i alla fall och skaffat en kräm som "brukar fungera på sånt man inte vet vad det är (citat farmacisten)." Annars måste du till läkaren, sa damerna på apoteket. Och när en av dem skulle hämta krämen åt mig levererade Albert sin dagens;
"Vad gör den tjocka tanten?!"
Jag ville skratta högt och säga hur kul han var - ett barns oskyldiga ärlighet. Samtidigt sa den lilla rösten bak i mitt huvud att jag nog borde påpeka varför man inte kan skrika sina tankar rakt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar