Jag kan inte koppla av. Något måste hända hela tiden, jag är van vid det (prova själv att leva med "Jag-kan-aldrig-vara-tyst-&-det-händer-alltid-något-kul-Maja). Fånga dagen! Det vet jag i alla fall en som INTE gjort den senaste veckan. Känner att inget jag gör spelar roll eftersom jag är ledig hela tiden (HALLÅ, semester en vecka borde vem som helst klara av, detta är inte okej). Fast tänker jag efter har jag ändå gjort en massa saker. Träffat familj och vänner, varit hos tandläkaren, varit i stan & hamnen, sytt om lite kläder, ritat, skrivit, sökt jobb, tränat, haft Ausgang. Börjar jobba nästa vecka, ska bli skönt att uppskatta sin lediga tid mer (och få annat att bitcha om).
I helgen har vi haft gäster från Växjö; Tog en spontantripp till Helsingör igår. Mycket trevligt och verkligen trevligt sällskap. Jag kunde limmat på de vuxna hela helgen, tveklöst och utan någon som helst skam. Då de föreslog en massa kul DE skulle göra idag, var jag inte sen med att hetsigt inflika "JA DET GÖR VI" eller "JA JAG VILL, JAG FÖLJER MED". Efter menande blickar från kära mor&far ändrades mina hysteriskt glada utbrott till sorgsna "jaha, NI ska". Sanna såg alla tillfällen att lämna huset. Mös istället ihop mig med syrran. Det gick ju också ganska bra. INTE. Eller jo faktiskt, vi fuckade bara ur och fick varann att må dåligt typ fyra gånger under dagen/kvällen. Inte illa, antagligen new personal best. Skön stämmning. Underbart.
Jag kan ju säga som så här att jag inte var så stolt över mig själv då jag skulle film-mysa med mamma&pappa häromkvällen.. Efter tio minuter in i filmen kände jag att "nej detta går inte; Koppla av, sitta still, vad är det?". Det fanns väll självklart andra, mer nyttiga saker (festa) att göra!? Nåväl. Där sprang jag som en jagad hare mellan tv:n, irriterade föräldrar, mitt rum och nedervåningen. Samtidigt som jag förbannade mig själv över att jag längtat så mycket efter att ha filmkvällar igen. Men jag måste ge mig själv beröm för att jag sen lyckades lugna ner mig en aning och se slutet av filmen som var bra, synd bara att jag missade början och mitten.
Nervarvningen har gått åt rätt riktning under veckan. Jag börjar så smått nosa på den sinnesstämmning jag en gång i tiden kunde ha (okej, jag skulle sett en film med mamma&pappa just nu, bestämde mig efter cirka fem sekunder att jag suttit i soffan länge nog och nu halvligger jag här). Vad som är så himla bra med all min ångest är att den bara vill UT UT UT. Detta betyder att Sanna Smartensson varit ute och sprungit två gånger idag och en massa andra dagar denna vecka =)
Har Zürich-längtan så det skriker om det! Saknar Maja (och såklart mina andra tjejer, men de inte ska tillbaka), staden, människorna, utelivet.. Längtar tills vi ska flytta in i lägenheten och just det; Jag ska fixa ett jobb med!! ÅNGEST PÅ HÖG NIVÅ.
FÖR ATT KOMPENSERA OVANSTÅENDE "LILLA" UTBROTT:
Helsingborg är vackert. Det är en underbar sommarstad och det finns saker att hitta på (om man letar lite)! Här finns en fin familj, fina vänner och ett välfyllt kylskåp (även köksskåpen är fyllda till bredden, vilket jag upptäckte i morse, då en plastmugg föll ut från trängseln på översta hyllan och ville attackera mitt huvud. Efter ett gällt tjejskrik och lite svordoms-muttrande för mig själv, undrade syrran vad fasen det var som pågick.)..På tisdag fyller Elli 20! På lördag blir det fint saftkalas hos henne och sen ut i natten (FESTIVAL I STAN). Längtar. Min mamma påstår att man kan gå salsakurser fre-lör-sön-kvällar nere vid Gröningen. Ja tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar