Spänt var det här

Nu har jag varit hos doktorn. UniversitätsSpital Zürich - fint som snus.

Förr har jag tyckt att det är ganska kul, nästan spännande att gå till doktorn. INTE LÄNGRE. Där sitter man; liten, rädd, ovetande medan man blir petad på, klämd och uttittad. Tappar allt hopp då man inser att de inte kommer hitta vad som är fel. Och hur ska man veta exakt hur ont man ska ha för att uppnå kriteriet sjuk?! När de trycker och håller på, frågar om det gör ont "här, här eller här." Hur ont ska det göra för att man ska kunna svara "ja, där gör skitont, vad har jag för sjukdom?" Ibland ville jag säga att det gjorde ont överallt bara för att få någon slags diagnos.

Först tog en ung tjej hand om mig. Hon undersökte lite och sa att jag hade någon spricka/hål på trumhinnan (som jag förstod det) som kanske orsakade min öronvärk. Mina halsmandlar var även "sehr sehr gross" och sen skickade hon iväg mig på hörtest (för att se om jag hade problem med innerörat). Som väntat var min hörsel utomordentlig.

Kom tillbaka till undersökningsplats ett, där min forna läkare var spårlöst försvunnen. En ny läkare fick istället pröva sin lycka på mig och han var tvungen att göra om alla procedurer som tjejen tidigare gjort. Han undrade vad som fört mig till deras avdelning (Öronkliniken). "Ich" sa jag. Peta på mig ännu mer, trycka på huvudet, öronen, kolla i halsen och klämma på nacken. Fast tur som in i hela havet stormar var väll det.
1. Han var mycket bättre och erfaren i sitt yrke.
2. Han gjorde fler och mer fördjupade undersökningar.
3. Han vidarebefordrade mig till en muskelspecialist.
4. Han lyssnade bättre.
5. Han skrev ut medicin och smärtstillande.

Summan av dagens kardemumma;
Kom till sjukan med öron- och huvudvärk. Gick därifrån med fyra mediciner mot spända muskler.
Gå alltid till mer än en läkare. Varför är vissa inte bra alls?