Insikt kring Bontempo-tiden.

Nu har jag haft tyskaførelæsning och sitter kvar på skolan før att studera. Jag kan klassa bloggskrivande, twittrande såvæl som facebookande som "att studera" eftersom vi i kursen "Sociala Medier" førvæntas utføra dessa aktiviteter. Fungerar himla fint det.

 

 

Min tyskproffessor sa något vist idag. Han sa att "man når ut till mest møjliga folk med ett enkelt språk". Om saker kan sægas på ett enkelt sætt så varfør inte gøra det, så att folk har lætt att førstå en? Varfør ska man krångla till allt hela tiden? - VARFØR ska man det?!

 

Detta får mig osøkt att tænka på den tossiga chef Maja och jag hade då vi jobbade med catering i Schweiz; Nina! Hon var fantastisk. Man fruktade henne på ett sætt som resulterar i respekt och en vilja att vinna något slags godkænnande. Med andra ord vænde man tvekløst kappan efter vinden och føljde hennes minsta lilla befallning som en nyklæckt hundvalp. 

 

Nina arbetade utefter den teknik som min tyskproffessor idag gjorde mig uppmærksam på, något jag insåg i samma sekund som orden læmnat hans læppar. Nedan føljer en topplista øver klassiska Bontempo-Nina-repliker;

 

 

"Now we produce!"

(Betydde att det nu var dags att fixa maten.)

 

"This we take.. This we leave.."

(Var gång vi stod i hennes skitiga kællare och skulle packa ihop den mat som skulle med till diverse fester.)

 

"Now we go!"

(Var gång vi skulle åka till en festlokation.)

 

"Why did you cut the cheese? What did you do?!"

(Den gången då jag skurit upp cirka tio ostar, vilket hon bett mig gøra. Føljdes av markerande suckar, himlande med øgon samt en total dumførklaring av mig.)

 

"I don't believe.."

(I sammanhang dær hon inte førstod varfør ting blev som de blev.)

 

 

Sist men inte minst vill jag minnas alla de gånger Nina uppgivet och med rødvinsdimmig uppsyn (før hon drack på jobbet - mycket) såg på oss och sa "this is too much, it's far too much, I can't do it anymore, I can't work like this.." I dessa stunder ville man omfamna henne, klappa henne på ryggen och sæga att allt skulle bli bra igen. Lite som ett psykiskt instabilt barn som man till varje pris vill imponera på var hon, vår chef.

 



Firmabilen; Lyxåket.