Igår åkte Patrick (hej Patrick!) och jag till Drammen och såg på standup-show. Drammen är väldigt fint - kändes lite som ett mini-Paris på kvällen. Det var alltså Dex från "Dexpedition" som var föremålet för vår utflykt, jag kunde nästan ha åkt Norge runt för att se honom i verkliga livet. Maja (hej Maja!) och jag har sedan första gången vi såg honom fantiserat kring hur det skulle vara att umgås med honom - Oh, den glädjen. Jag var nervös redan innan vi anlände och sen smög sig illamåendet successivt på; Jag visste att jag skulle bli darrig och trollbunden då jag såg honom. - Korrekt.
Dexpedition-Dex är en av mina idoler, två andra är Filip och Fredrik. Efter showen gick jag på toaletten (för tredje gången på en timme eftersom jag varit så nervös) och då lyckades Patrick helt plötsligt stå bredvid självaste Dex och föra en konversation. Med Dex! I sista sekund kom jag ut i teaterfoajén och hann precis slänga mig runt hans hals innan han hastade iväg. Jag var stjärnslagen, skakig och kunde inte få ut en sammanhängande mening - bara enstaka ord som inte riktigt passade ihop. Jag var lycklig. En fullkomlig succé. Precis sådär uppförde jag mig när jag råkade träffa Filip och Fredrik; Min kropp och mitt sinne ville inte samarbeta och jag kunde ha gråtit av överväldigandehet och jag-vet-inte-vart-jag-ska-bli-av-het.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar