Jag kommer alltid sist i klassen till tyskföreläsningarna på onsdagar (det faktiska syndromet av att bo för nära ett ställe, vilket innebär att man aldrig tidigare haft så svårt att anlända i tid). Då kan man ju vidare fråga sig hur kul det är att alltid segla in lite senare än alla andra. Och ännu vidare; Senare än alla andra tre människor som sitter där.
Döm då av min förvåning när jag idag var först - i ett helt tomt och ljusdämpat klassrum. Jag undrade vilken dag det var, kollade kalendern och javisst - det var onsdag. Så satt jag själv ett tag, och såg på mina naglar. Sen kom läraren. Och sen, en kvart senare, kom ingen mer. Idag fick jag alltså privatundervisning (välbehövd), men det kändes mest som att jag var på en fika med min lärare. "Ska vi ta en paus och hämta oss lite kaffe?" - Ja, det skulle vi.
Han är en väldigt trevlig herre, min lärare, och idag lärde jag mig en massa. Det fanns liksom ingenstans att gömma sig - var fråga och uppgift blev riktad mot mig. Samtidigt som vi snackade om hans olika uppdrag som reseledare, om norsk och svensk kultur i jämförelse med tysk, om att han och hans fru nästan aldrig sågs om somrarna eftersom att han, på grund av brist på tysktalande människor, alltid jobbade då. Men på måndag ska de till Gran Canaria - "Det blir inte märkvärdigare än så" sa han. Men för mig är inte det viktigaste vart man är - det viktigaste är med vem man är.
Så sa Svein (i förhållande till kulturfrågan): "Jag har hellre hand om hundra tyskar i Norge, än tio norrmän i Tyskland."
Och här är vi i världens högsta byggnad:
"och där var vi i världens högsta byggnad på tal om tyskalektion" Hej det är Kajsa förresten :)
SvaraRadera