Det är höst.

När jag gick i fyran (eller det kan lika väl ha varit då jag gick i trean, femman eller sexan - ingen aning med andra ord. Eller jag kan med säkerhet säga såhär; När jag gick i en klass på grundskolan som inte var ettan, tvåan, sjuan, åttan eller nian) var jag med i en musikal. Hela livet har jag sjungit "hellre än bra" men av någon för mänskligheten obegriplig anledning fick jag i alla fall stå framför en mikrofon. Eller förresten! Det var ingen musikal - det var en "höstkonsert", och det var i den åldern då även killarna i klassen ville vara med och uppträda, innan det blev för töntigt ni vet. "Nu faller löven - varför det, det är höst zum zum zum" sjöng vi. Detta är definitionen av en sång som fastnar i skallen, jag har myst omkring med den i flera dagar nu. Och det är väll heller inte så mycket att hoppas på, det med att se färre löv på marken framöver. "Nu blir det kallare, och dagen kortare, nu faller löven - varför det, det är höst zum zum zum".