Wienerbröd.

Guten Morgen, här sitter jag i Wien med en kaffe Schwarz i magen. Jag hade längtat ända sen igår efter den iskaffen jag skulle köpa mig här - allra helst men inte nödvändigtvis från Starbucks, lyxa till det med och avnjuta. Men! Nu fick jag känna mig som en unge istället. Jag känner mig ofta så när jag planerat något exakt, och sen blir det inte alls som jag vill. Då är jag grinig ett tag. Ända tills jag inser att jag är vuxen och att ett sånt beteende slutade vara gulligt för många många år sen. Fast det har väll egentligen aldrig varit gulligt att gnälla. Det tyckte jag i vart fall på flyget hit, där det var småbarn så långt ögat kunde nå. Stackare! Det kan inte vara lätt att vara så ung att man inte kan uttrycka sig ordentligt; "Varför ska ni alltid släpa med mig överallt?! Jag vill bli hemma och suga på mina tår, som jag precis igår upptäckte att jag har. Jag vill ha lite me-time för en gångs skull, låt mig va. Det kliar på ryggen! Åh". Tänk så mycket enklare det vore om barn kunde prata direkt. Istället måste föräldrarna gissa vad som är fel, och ett skrik kan ju betyda allt mellan himmel och jord. Tillbaka till kaffesituationen; På flygplatsen i Wien finns inget Starbucks. På flygplatsen i Wien finns inget iskaffe.                                                                                                                                                       Jag sitter här och väntar på familjen som ska ankomma från Köpenhamn om många timmar. Sen åker vi till Dubai och det blir kul, mysigt och väldigt varmt. Men just nu är det ensamt och tråkigt. Jag känner mig som Nicholas Cage (tror jag att det är, men kanske inte alls) i den där filmen då han är fast på en flygplats - den om mannen som bor på en flygplats. Nämnvärt; Jag har aldrig sett filmen. Men jag tror att jag känner mig som honom. Bis später!